the white thrash junta

Minimalismen började med att någon skrev otroligt många utropstecken efter varandra och kom på att "wow, det där ser ju skumt ut". Det blev liksom nåt mer än bara massa utropstecken, det blev ett mönster, en känsla, en konstig horisont eller ett staket. Vem bor bakom staketet? En jävla tomte som sitter och trycker på en tangent gång på gång på en skrivmaskin och påstår att det är transcendentalt. Den tomten har vi varit goda vänner med länge. Han är svårpratad, men nog så charmig. Ibland tar han en kaffepaus, och han har aldrig mjölk i kaffet. Kanske lite socker, men då ska han lägga sockerkornen ett efter ett i kaffet tills solen går ner och vi andra somnar. Det är fan ingen rolig känsla att vakna bakom den där tomtens staket och upptäcka att man har försovit sig. I alla fall kan minimalismen vara musik också, inte bara tomtar och staket. Då är det ungefär som bingo. När man upptäcker en förändring ropar man bingo!!!, och då har man förstått musiken. Fast ibland på minimal-konerter blir folk skitarga när man ropar bingo. Det har vi aldrig förstått. Kanske vi inte har förstått minimalismen ändå.