the white thrash junta

Auran är här! Auran är här för att stanna... eller stanna och stanna. Kanske inte stanna lika mycket som när det är full pumpbroms och innerliga känslor att här, just här, vill jag bo. Men ändå! Ganska mycket för att stanna är den där auran. Lagom kanske. Vad vet vi, vi på juntan sysslar varken med fysiokaliska lagar eller siffermagi. Men erkänn! Va?!!! Känneru!? AURA! Yepp, det är nästa grej. Det känns. Eller det kanske inte KÄNNS... vi har då inte kännt ett jäkla jota, men vi har läst. Vi håller oss vakna och känner varthän det blåser. Vi är din barometer i livets labyrint av fukt och torka. Vår odysée blir din karta. Det vet du! Lita på det. Å nu är det väldigt väldigt fuktigt, faktiskt. Som en liten mosslava som samlat fukt i kanske tusen år och NU helt plötsligt kommer på att släppa på trycket. Det blir bra med tryck det! Kiiiiisssssssssssss..... ksssssssssss.... kiiissssssssss.... MASSA fukt. Och det är där, precis där, auran dyker upp. Auran gillar fukt och tycker att fukt är fint som margarin. Det är därför auran kommer stark nu. Många tror att det har med månen och stjärnorna att göra men de är faktiskt helt kockobäng! Kanske inte HELT kockobäng, men ganska... sen fick de nys om att det var fuktigheten. Å då! Ja då förstod de och blev såklart helt prilliga och smånervösa och ringde till Malin Berghagen på stört. Blev ju såklart en jävla massa orosmoment för oss på juntan. Vi har ju en oplockad gås med henne och hon verkar väldigt långsint, om man säger. Allt det här skulle, i värsta fall, kunna förstört den kommande aura-våren 2006. MEN vi gick med på förlikning och Malin visade sig vara en klart hyvens kvinna som inte bangade för lite revisionism, hon heller. Nu står vi här med armarna kring varandras midjeväskor och fångar sommarens sista solsken. Vi bara VÄNTAR! Väntan är en annan helrätt accessoar som kommer starkt i vår. Det vet inte Malin, men vi låtsas som ingenting och bara göder hennes väntan... väntaväntaväntavänta, säger vi till henne så fort hon spänner minsta sena i kroppen. Hon är lydig, Malin. Och vi känner att vi ännu en gång hjälpt evolutionen ett hästakliv framåt. Tacka oss inte! Vi är dem vi är och gör det vi gör, inte för personlig vinning eller ens möjligheten för våra efterlevande att släktforska i stentavlor. Vi bara ÄR. Vi nöjer oss med det. Soft va?! Vi ses i auravimlet ungdomar!